-Var bereeeeeeeeeeeeeeeeeeedd

Idag hade jag nationella, skrivdelen, i svenska. Jag flummade lite "Följ mig, och nu ska ALDRIG VARA HUNGRIGA MER!!!!" men annars var jag fett duktig. Jag, Moa och Amanda belönade oss med att luncha på jensens. Sen attackerade jag melika i Angered. Nu har jag bara luffat vid TV'n och datorn hemma.  It girl is tha shiet mään.. joina min clique vaa.. Shit va ingen läser detta känner jag nu. Men dä nice (y) Kanske ska titta på lejonkungen igen...

feta ögonbryyn wääh yää!!


-Drottningen är graviiid

Nej det är hon inte. Senaste dagarna har jag varit hemma, pluggat massa rättskunskap + stadsbyggnadshistoria + arkitekturstilar och irriterats av ett infekterat öga. Fick ett recept idag ifall att det skulle bli värre. Men det verkar ju gå åt rätt håll nu i alla fall!!

Går en kul miniserie på svt play nu som jag sett på också. Rebecca & Fiona heter den och handlar om två brudar som dj:ar/producerar musik. Sköna tjejer + snygga skor + bara bra musik (crystal, MGMT, maskinen osv ..inledningen med Ladytron gör det hela värt i sig) = naajs (y)










-Ryck


Fick något kreativt ryck för ett par dagar sen haha och sånt är ju kul (y). Pallar fortfarande inte scana dock


Sliten typ..
Jag hade ingen bild att utgå ifrån här så det var lite svårt med kroppen :P




Ögonen var kul att göra! överdrev lite men.. ah xD så svårt att få till de där asiatiska dragen bara..




Händer!! måste öva på det. Antingen är fingrarna icke existerande eller så blir det klor >.<


-Sten Sax Papper

Jag har skrivit klart novellen nu! Känns rätt gött. Har jobbat väldigt mycket och länge med skiten och det känns viktigt att det blir bra. Det ska ju ändå publiceras liksom xD men det fins nog en hel del att fila på. Så om någon verkligen PALLAR läsa allt (det tar ju en stund) så är kritik välkommer! xD Jag kan jag ändra på? Vad är otydligt? Jag har läst igenom den tusen gånger och man blir rätt blind efter ett tag. Det ser lite fult ut nu men man kan inte göra indrag här vilket är fett störande. Aja here you go (y)



December 2010

Jag ligger och vrider mig i sängen. Det är nästan knäpptyst i lägenheten. Något har fastnat i ventilen. Det låter som när man andas genom ett sugrör.
Jag går ut till köket för att ta ett glas kallt vatten och sätter mig sedan vid köksbordet. Persiennerna kastar randiga skuggor över mina armar. Händerna är hårt knutna. Naglarna tränger nästan igenom huden. Man kanske skulle gett sig av ändå. Den här platsen är ett fängelse. Det har den alltid varit.

September 2010
Mats

Mitt emot mig, vid köksbordet, sitter hon. Jag ser på hur hennes händer ursäktande sträcker sig efter påläggen. Det som en gång i tiden varit kul med henne har förlorat sin charm. Linnea rodnar inte ens längre. Hon svarar enstavigt på tilltal, stryker sitt blonda hår bakom örat och morgonsolens strålar träffar hennes tinning. Det gör henne ännu fulare. Hon nästan försvinner. Hennes bleka silkerspappers-hud blottar tunna ådror. Hon har också en fasad. Ömtålig som en uppblåst ballong. Jag vill sätta en nål i den.
Jag ställer ner koppen på bordet med en smäll. Hon rycker till och stöter mjölkpaketet med armbågen. Mjölken rinner ner i knät och förfärat skjuter hon bak stolen. Hennes brutala tafatthet saknar värdighet.
Hon föraktar mig också. Så är det. Hennes svaghet skulle belysa min styrka men har alltid haft den motsatta effekten. Livet blir bara så grått med henne. Köket blir grått.

Linnea
Sicksack mellan valstugor. Informationsblad. "Jo det där låter ju bra." tänker jag. "Men det gjorde det som jag läste igår också."
När jag kliver in i lägenheten hör jag att han ställer ner disken på bänken. Han kommer och ställer sig i dörrposten mellan köket och hallen, stöder sig mot listen och tittar ner på mig medan jag knyter upp skorna.
- Har du haft en bra dag, Linnea?
- Jodå, svarar jag och ställer prydligt skorna på hyllan. Jag orkar inte fråga honom tillbaka. Jag är trött på att höra honom spy galla över de andra skribenterna på tidningen. Jag ställer mig på tå för att kunna ge honom en kyss.
- Det börjar bli trångt nere på torget, säger jag och biter mig i tungan. Fel ämne.
Jag tränger mig förbi honom och går fram till spisen. Lyfter på locken för att se vad han lyckats skrapa ihop idag.
- Ja, jag såg det. Har du tänkt på hur du ska rösta än? frågar han för tredje gången den här veckan.
- Nej, svarar jag kort.
- Men kom igen då, du kan väl hinta vad det lutar åt så vi får lite politisk debatt här i huset!  "Så du kan övertala mig om att jag tänker fel" översätter jag det till. Jag ler. Typiskt honom att säga "här i huset" i stället för "här hemma". Det låter som att han blivit tvångsplacerad.
- Jag måste fundera fram och tillbaka många gånger innan jag bestämmer mig. Sedan kanske jag ändrar mig i alla fall. Alla kan inte vara stadiga som en klippa, sådär som du alltid är.
Jag tycker om att betona hur självsäker han är. Jag ger honom luft. Gör honom ännu mer uppblåst och bryr mig inte längre om det. Hans högmod slår så ofta tillbaka på honom själv. Jag njuter av det varje gång.  

Mats
Jag trängs bland, till synes meningslösa, morgonstressare och suckar. Det börjar bli riktigt kallt så jag drar rocken tätare kring kroppen. Hur besvärligt ska det behöva vara att få tag på en enkel kopp bryggkaffe och en bagel.
Personal bakom kassan. Samtidigt som hennes mun trött formar en ström av professionellt ordbajs drar hon med handen bakom örat säkert tio gånger för att bli av med den fettiga hårslingan som envist faller ner i ansiktet.
Surrande prat och kopieringsapparater. Jag viker ihop lappen jag fått av Margit och öppnar dörren. Kontoret är lyxigt inrett. Bokhyllor längs med högra väggen och en stor oljemålning på väggen mittemot. Ett rejält skrivbord i lackat mahognyträ mitt i rummet med en svart läderfåtölj bakom. Jag slänger upp portföljen på skrivbordet, ställer mig vid den glasade väggen, ser ner på torget och de små människomyrorna som irrar runt där nere.
- Mats, är du redan här? Jag snor runt och där stod Bodström.
- Ja, jag kom nyss. Margit sa att jag skulle komma in så länge.
- Ja, men det är bra, jag ville bara säga att jag läste din artickel och att det var riktigt bra den här gången.
- Oj, det glädjer mig att höra.
- Det glädjer mig att se din utveckling, Det har hänt mycket det senaste året.
- Tack, tack!
- Det märks att du brinner för ämnet Mats. Du kanske skulle bantat ner på superlativen ändå.
- Ja, jo det har du nog rätt i.
- Om du bara skulle anstränga dig lite till kanske vi kan publicerar en av dina articklar i ett framtida nummer. Vad snällt av dig att plocka upp kaffe på vägen men du kan ta det själv. Jag ska iväg igen. Hej! Bodström försvinner lika snabbt som han kommit.
Livet är ingen lek. Det finns stenar, saxar och längst ner i ledet så finns det dem som bara är papper. Linnea och alla andra som tillhör den sistnämnda gruppen är ingenting bredvid mig eller någon som Bodström.

Linnea
Högmod är en bristsjukdom. Brist på ödmjukhet och självinsikt. Kunskap gör oss medvetna om hur lite vi vet. Den som inte har kunskap drabbas lättare av högmod. Högmod är vanligt hos människor som får makt eller plötsligt inser att de har makt. Högmod drabbar framför allt medelåldersmän och treåringar. Jag bor med honom.
Hur kan han inte se hur patetisk han är, där han går om dagarna och släpar fötterna i allt som han tycker sig stå över. Han drömmer stort men kommer aldrig nå någonvart. Det vet jag nu. Han skriver inte på det sättet. Han har ingen själ, inget liv i orden. Men fantasi måste han ha som inte ser hur patetisk han är! Jag låter honom inte ta hand om mig längre. Inte på det sättet som han gjorde förut. Jag har genomskådat honom.
Han har ett stadigt grepp om mina armar. Drar mig tätt intill sig. Hans kropp är inte längre särskilt vältrimmad. Lukten av billig parfym. Jag föraktar honom och ändå är allting om honom. Försöker tänka på mig själv men har svårigheter med att hålla mig till ämnet. Man försvinner längre och längre bort. Jorden är en golfboll. Min kropp är där nere men jag ser inte vad som händer med den. Det man inte vet tar man inte skada av sägs det men jag är så långt bort, så jag vet inte om det stämmer.
Han tror att det var omgivningen som förändras. Livet, jag och köket men det är han. För många misslyckanden sätter sina spår. Speciellt på honom. Jag har aldrig förväntat mig att livet ska vara på min sida. "Vad var det jag sa" muttrar jag åt mig själv när jag misslyckats. "Jag visste väl att det skulle gå såhär."

Servitör
En ung kvinna i röd klänning kommer in på la Gondola. Reservationer: Mats Nordin, bord för två. Jag visar henne till en plats nära fönstret och hon trippar efter på ostadiga ben och inte allt för höga klackar. Hon sitter med handväskan i knäet. Med ansiktet i handen. Hon ser ut på gatan utan att följa de passerande med blicken. Är någon annan stans. Hon sitter så en stund. Jag kommer fram till henne.
- Skulle du vilja beställa så länge? Hon rycker till.
- Jag väntar nog en stund till.
- Okej.
- Han borde vara här snart. Jag nickar och rör mig vidare, förbi kvinnan vars ansikte fastnat i ett leende som inte når ögonen. Hon börjar vrida på sig, ointresserat skumma igenom menyn, se sig om i rummet. Hon ser mer besvärad än irriterad ut. Kvinnan reser sig, gör sig liten och går mot dörren men då stöter hon ihop med den långa mannen som kommer in i rummet samtidigt som hon är på väg ut.
- Haha, vad gör du Isabelle?
- Jag vet inte. Hon rodnar blixtsnabbt.
- Jag trodde inte du skulle dyka upp, förklarar hon.
- För det behöver du väl inte tackla mig.
- Haha ärsh, jag är så klumpig. Förlåt mig. Mannen ler brett, tar kvinnan under armen och rör sig in i rummet.
- Vart sitter vi? Kvinnan stannar tvärt då de går åt fel håll. Hon ser mot bordet vid fönstret.
- Men vi ska väl inte sitta vid fönstret!
Jag kommer fram till dem.
- Hur tänkte du som placerade en så vacker kvinna vid fönstret? Det är väl inte restaurangens mest romantiska hörn? Jag visar dem en mysig placering långt inne i restaurangen. Mannen drar ut stolen för kvinnan som nu är så röd att hon nästan matchar sin klänning i tonen. Hon ser smått skrämd ut. Ler med ögonen.

Mats
Jag följer med henne upp. "I min lägenhet vistas man frivilligt" hade jag sagt "Det är alltid chaos". Det är sant. Jag och Linnea borde inte vistas på samma yta. Det blir stökigt i luften. Isabelle öppnar ytterdörren och välkomnar mig att stiga på. Jag kysser henne. Hon fnissar och drar sig tillbaka. Allt jag rör vid blir till is. Linnea är farlig på det sättet. Man vet aldrig när hon ska försvinna sådär, lågnt bort. Jag behöver inte tänka på det här nu. Den vackra kvinnan framför mig är inte stel eller avvisande. Hon måste bara få stänga ytterdörren. Jag tar tag om hennes midja och drar henne tätt intill mig igen. Jag viskar i hennes öra och känner skrattet. Sa jag något roande? Det märkte jag knappt. Allt går så lätt. Mina fingrar sjunker in i hennes mjuka hud.

Linnea
Jag vet inte hur mitt liv skulle se ut utan honom men det borde inte kunna bli annat än bättre. Tar ett kliv upp för att se rummet ur ett annat perspektiv. När jag står där på soffbordet ser jag framför mig hur han skulle komma hem. "Hej älskling!" Ställa sig på tå för att kunna kyssa mig. Om man såg in i vardagsrummet från lägenheten mitt emot skulle man bara se ett par ben. Jag vill inte ta något beslut om att lämna honom. Inte ens för mig själv kan jag lova något. Det är inte värt det när man alltid ändrar sig. Jag ser det hela tiden, alla misslyckade projekt, hur han bygger upp och hur det alltid faller ihop igen. Varför ska jag behöva undra vart han är? Jag hör steg i trapphuset och hoppar ner på golvet. Jag går och lägger mig igen. Vill inte vara kvinnan som förhör honom när han kommer hem. Vill inte bry mig.

Mats
Linneas hem. Lägenheten är tyst. Det är först när jag ser mig i hallspegeln som jag lägger märke till det blodiga jacket i pannan. Världen vill tränga igenom min yta. Man får faktiskt inte vara perfekt. Det blir orättvist. De våta löven på marken hade fått asfalten att anfalla mig på vägen hem. Jag sköljer av mig, tar några steg tillbaka och granskar mig igen. Det kommer att bli ett ärr. Ett streck över ögonbrynet på höger sida. "Not too bad" tänker jag och skrattar åt världen. "Mig kan du inte skada!"
Jag tar en dusch och går sedan och lägger mig. Linnea ligger med ryggen emot mig. Andetagen är inte helt regelbundna. Hon kanske är vaken. Luften är kvav fast fönstret står på glänt. Det verkar finnas en vägg för mycket i det här rummet. Isabella vet inte hur det ligger till. Linnea vill inte veta. Det känns väldigt annorlunda.

Linnea
Katrin står över köksbänken och blandar en skål med dipp. Jag skär gurka till stavar. Försöker få dem i ungefär samma storlek som hennes morotsstavar. Försöker att inte komma åt något med naglarna. Katrin har nyss fixat fransk manikyr på mig så det luktar aciton här i köket. Björn bankar och har sig på övervåningen. De ska slå ut en vägg för att få ett större sovrum. "Inga fler barn, nu" har hon sagt. Två räcker gott och väl för oss.
- Nils, Håll dig till pappret annaras tar mamma kritorna! Våra föräldrar skulle varit stolta om de såg henne nu. Mig skulle de väl sucka åt. Ta dig samman Linnea. Gör något av ditt liv! Myskväll med syrran var det bestämt. Jag tycker inte småbarnskrik är det mysigasta kanske. Med vart skulle hennes familj annars vara om inte i sitt hem. Jag glömmer hur sånt här fungerar.

Mats
Linnea är hos sin  syster, yoga instruktören, i helgen. Hon ska väl rensa upp i själen eller något liknande. Jag skulle vilja bjuda hem Isabella. Hon har tjatat om att få se hur jag bor. Men i så fall måste jag plocka bort en hel del föremål. Jag vill ju inte att det ska bli någon vana att komma dit heller. Det går inte. Ikväll jobbar jag sent iallafall.

Linnea
Jag med mina matkassar, hon med sitt vin. I mitt kök. Händerna skakar av ursinne.  Bilderna och sekvenserna som spelas upp för mitt inre äcklar mig till den grad att jag blir illamående. Jag stirrar på den snyftande flickan framför mig. De omkullvälta möblerna och krossade fotoramarna vittnar om ursinnet som fått utlopp här. Ett ursinne som nu övergått i förtvivlan och patetiskt lipande. Hennes röda ögon vädjar om förståelse.
- Han sa att han bodde själv! Jag blev så chockad... Han berättade aldrig att du fanns!
- Försvinn bara härifrån.
Hon tar sin väska och ger sig snyftandes iväg.
När hon stängt dörren bakom sig blir det helt tyst. Det finns inget mer att välta. Jag ställer kassarna på köksbordet, plockar fram en resväska ur förrådet och lägger den på sängen. Han ska bort. Hans garderob luktar som han. Håret reser sig på armarna när jag tar i det sträva tyget. Bilderna lämnar mig inte. Hennes smala vrister och hjälplösa små händer. Är det vad han faller för? Var det så han såg på mig när vi möttes? Var det så jag var? Medan jag legat i mitt mjölkbad har han fått andra flickor att rodna. Tårarna bränner bakom ögonen. Jag samlar mig och går för att hämta sopsäckar. Jag river våldsamt ner kläderna från galgar och hyllor. Snabbt och effektivt tömmer jag garderoben. För att inte känna hur jag skakar. För att inte tänka.
När jag fyllt två svarta säckar är jag nöjd. Jag ställer säckarna i hallen och ser på ytterdörren. Den kan öppnas nu. Jag är beredd. Han kan komma, ta sina grejer och försvinna. Lägenheten förblir tyst. Jag tar vinet hon lämnat och fyller den största kaffemuggen till brädden. Sedan sjunker jag ner i fåtöljen i vardagsrummet. Fötterna på soffbordet. Andas lugnt. Tårarna slutar bränna. Tömmer muggen. Känslorna slutar svida.

Mats
När man nyss lyssnat på en gråtande kvinna som förklarat att hon aldrig mer vill se en vill man inte komma hem och ta itu med en förmodligen ännu mer hysterisk kvinna. Jag satt på en krog och tömde ett antal glas innan jag, tillslut, tog mig samman. Jag måste få det här överstökat. Linnea kommer inte lämna mig. Det kan hon inte.
Jag staplar lite ostadigt in genom porten och upp för trapporna. Jag kommer in i lägenhen, snubblar över ett par svarta sopsäckar och hamnar på golvet. Hon kommer ut ifrån vardagstummet, stöder sig mot dörrpostern och ser ner på mig där jag ligger.
- Gilrar du fällor för mig?
- Nej, det är dina saker.
- Varför är dem i säckar?
- Du ska ta dem och gå. Persiennerna kastar skuggor över Linneas ansikte.
- Jag ska ingenstans.
- Jag vill inte ha dig kvar här. Du vet varför.
- Vi pratar om det här imorgon istället, du är oresonlig.
Jag stänger ögonen, som för att sova.
- Jag är inte oresonlig Mats. Du kan ligga här inatt och försöka samla sympatipoäng men jag kommer inte vara kvar när du vaknar.
- Du kan inte vara utan mig, Linnea. Du behöver mig!
Hennes ansikte blir hårt.
- Du är verkligen patetisk. Hur kan du få vårat förhållande till att det är jag som behöver dig.
- Vart skulle du ta vägen?
- Jag klarar mig själv.
- Du skulle överleva men du är faktiskt ingenting utan mig.
Hon vaklar till. Tappar lite säkerhet. Jag har aldrig sagt det rätt ut förut. Vi blir tysta en stund. Sedan fäster hon åter blicken på mig. I mig.
- Du kommer inte få mig att stanna genom att lura mig att jag inte kan gå.
- Jag försöker inte lura dig. Det är så det är. Det vet vi.
Stödd mot väggen sjunker hon ner till golvet. Hon ser matt på mig.
- Vet du vad det är som skrämmer dig Mats? Det är att jag är den enda som vet vem du är och nu ska jag lämna dig. Alla andra som kommer in under den där masken kommer att lämna dig.



-Fågelkvitter

Se vilken fräsch blogg jag har nu! Eleni hjälpte mig att uppdatera utseendet igår :D var över ett år sedan sist :P Eleni visade mig den skönaste snubben igår! Jan Lindblad=fetast. Vi låg och lyssna på hans kvitter på Spotify. Han kan härma alla fåglar, jonglera, imitera apor, flyga(typ) och dessutom pratar han som någon från en svartvit film! Han finns inte längre hos oss. Annars skulle jag gifta mig med den mannen. I morse har jag passat Laura och tvättat (y)  Sedan måste jag plugga. Och gå till banken..! Ska kanske till sticky ikväll? Verkar inte så säkert dock ;o


En bild av Cassandra Rhodin också.. Hon är så duktig! :D

    



RSS 2.0